Forevermore

Idag är det tre år sedan Rockstar lämnade mig. Hjärnblödning satte jag som dödsorsak, men jag kommer aldrig att veta säkert. Han hade ont i sitt ena bakben. Det var en Söndag. Vi gjorde rent till djuren. Hade tre djur back then. Mamma håller honom i knät. Pappa klipper en av hans klor som vi missat. Jag kramar honom där han sitter i mammas knä, lika snäll som alltid. Jag övertar honom från henne. Sätter ner honom med överdelen till buren som tak. Pappa går ut för att tömma och städa underdelen av hans bur. Så plötsligt: Rocky sätter tassarna på luckan. Han har aldrig gjort så förut när han varit ute. ''Lugn Rocky,'', säger jag ''du ska snart få komma in i din bur igen''. Men både jag och mamma är oroliga för han beter sig underligt. Jag går ut för att kolla efter hur långt pappa kommit. Han är precis klar. ''Rocky beter sig underligt''. Jag kommer in med pappa efter mig. Pappa sätter ner underdelen på golvet. Vi tittar på Rockstar. Han är normal. Jag sätter mig på min stol för att vara ur vägen för pappa ska lägga spån i buren. Rockstar har tassarna på luckan igen. Han faller ... Han är död innan någon av oss hunnit reagera ... Det gick så fort ... De två första åren anklagade jag mig något extremt; Varför var jag inte hos honom istället för att sitta på min stol? Varför ringde jag inte Veterinären den där morgonen? Varför dog han och inte jag? Numera tänker jag så att om jag gjort annorlunda back then så hade jag inte haft Thomas och Lullaby nu. Rockstar hade varit 4, 5 år och chansen är stor att han hade levt än om ödet velat annorlunda.