Forevermore

Jag har rest med flygplan många, många gånger men vad som alltid fashinerar mig är städerna uppifrån. En gång (under en hemresa från Grekland) har jag sett ett åskoväder från ovan. Det var vackert. Kommer aldrig att se på åska på samma sätt igen. Men det var ändå så väldigt vackert, magiskt. Lite turbulens under den 1 timme och 50 minuter (sen att det kändes som om att jag satt där i 7 timmar allra minst kan ju vara intressant att veta) kändes ändå okej (reste nämligen med SAS hem också).

Får väskorna ganska snabbt efter att vi gått cirka 300 mil till bagagebanden. Blir vemodig av att se pappa (as always), fångar ett tåg efter en stunds väntan (där vi under tiden berättar lite för pappa vad vi upplevt). ''Om 10 minuter anländer vi till Hyllie'', säger rösten i högtalaren efter bron ''Vi gör ett kort uppehåll''. Jag känner mig yr. Det är det sista jag minns. Jag svimmar på tåget. Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte hur jag kommer av tåget. Alla dofter, den iskalla kylan och konturerna av Hyllie station kommer tillbaka, med en sådan kraft att jag blir rädd, när jag står på perrongen och jag blir ledd till sidan av pappa, som sedan skyndar upp till Pressbyrån för att köpa något till mig att äta. Jag har svimmat en gång förut. På en skolgård efter att jag ramlat och slagit ut en del av min tand. Jag slår mig inte den här gången. Jag undrar fortfarande vad som hände.