Hello February
För länge sedan kallades denna månad för Göjemånad och för att göra en lång historia kort betyder Göjemånad snömånad. Antagligen för att de värsta snöstormarna brukade härja i landet just i Februari. Men varför heter månaden Februari? Jo, Februus var i romersk religion samt i etruskisk mytologi (etrusker var ett folk som under forntiden -3000 f.K till slutet av 400-talet e.Kr.- levde i mellersta och norra Italien) de dödas och reningens gud.
Februari har varit en händelserik månad i många år för vår del. Den tredje denna månad år 2015 bokades Grekland (Skiathos) men kanske det mest fantastiska ändå, den sjuttonde denna månad, samma år så bokades resan till USA. Business Class, New York City och Galveston Island (ligger i Texas) igen (var där 2014 också), alltså ÅHHHHH <3333 Resten av 2015 kände jag något konstigt, något ovant. Jag var glad. Eller, det tror jag i alla fall. För jag vet inte hur lycka känns. Jag log inte utåt men inombords. Jag var såå stolt att jag frågat resebyrån och så exalterad över att kunna bjuda mamma till USA och att vi skulle resa där framme. Faktumet att vi reste med SAS gjorde det hela till en ännu mer fantastisk upplevelse (trots att en flygvärdinna var elak - men det var hon mot affärsmännen också så det kändes inte så sorgset) Jag kommer aldrig att kunna sitta i Echonomy på långresor igen trots att jag sagt det till mamma, ''Jag gör vad som helst för att komma dit, jag kan till och med sitta i Echonomy'' varpå mamma svarade, ''Jaså?'' med en läskig blick. ''Öhh, jag menar att jag skulle kunna tänka mig att sitta i Echonomy'', svarade jag fort med ett oskyldigt léende. Vi tar ett collage för att hedra resan till USA hösten 2015. För att den var bättre än bäst (fastän hotellet i NYC var det sämsta jag någonsin bott på)
När jag nu tittade igenom bilderna från just den resan (tar alltid MASSOR av bilder) så var den en bild som gjorde att jag stannade upp och bara stirrade ...
Hold on .....
Jag tror på ödet. Jag tror att vissa saker är förutbestämda och vid synen av den skylten kände jag att jag rös. För ungefär ett år och en månad efter att den bilden togs befann jag mig i Colorado, inte alls långt från Rocky Mountains. Jag tänkte inte på det då. Tog bara en bild liksom. Men ju mer jag tänker på det, desto mer fundersam blir jag. Det var ödesbestämt att jag och mamma reste till Colorado. Det finns ingen slump, inga önskemål. Är det bestämt blir det av och är det inte det, livet finner ändå en väg ;-) Precis som den bilden jag tog på Ellis Island (New York City) av den där fågeln. Lika konstigt det. Fast konstigt är det ju inte om det är ödet som har bestämt det (HÄR är inlägget jag pratar om) I Februari SKA jag förresten publicera resten av inläggen från resan till USA i höstas. Jag var där i November 2016 och det är andra månaden på ett nytt år nu. Skärpning!
