Ladder 49
Det finns vääldigt många filmer om brandmän - allt från dokumentärer och allvarliga händelser (som World Trade Center i New York City) till komedier. Men för mig har alltid Ladder 49 haft en speciell plats inom mig. Det är en film, gjord år 2004 och inspelad i Baltimore, Maryland. Såklart ''roligare'' att ha sett den nu när jag faktiskt varit där, kände faktiskt igen en del.
Ladder 49 är en film med fokus på Jack Morrison, en man vars högsta dröm går i uppfyllelse då han börjar som brandman på den mest trafikerade brandstationen i Baltimore. Filmen börjar med en brand i en industrilokal. Jack och hans arbetskamrater går in i byggnaden eftersom de vet att det finns en person kvar. Trappan bakom Jack rasar i en väldig explosion och enda vägen ut för Jack och den han försöker rädda är genom ett fönster på tolfte vånigen. Räddningen går fint men ännu en våldsam explosion gör så att golvet som Jack står på rasar och han faller handlöst flera våningar. När han vaknar upp igen ligger han, svårt skadad på ett cementgolv. Han vet inte var han är men hans brandchef och hans arbetskamrater är fast beslutna att få ut honom. Jack pendlar mellan liv och död. I detta svåra livsögonblick tänker han tillbaka, på hur han började på brandstationen i Baltimore, hur han träffade sina arbetskamrater men framförallt hur han träffade sin fru Linda och om hur mötet så småningom resulterade i en pojke och en flicka. Kommer Jack någonsin att återse sin familj?
När jag var liten (en sju, åtta år) var min dröm att bli brandman i New York City. Såklart visste jag ingenting om den staden då men någonstans, gömt inom mig, måste drömmen ha börjat att gro. Så småningom förstod jag att det aldrig skulle fungera. Värk. Jag har värk som vissa dagar gör det svårare för mig att fungera någorlunda. Kallt eller varmt, fuktigt eller torrt. Det spelar ingen roll. Jag fick till och med värk när jag hjälpte mamma plocka av julpyntet från granen och en julkula, som var kall låg för länge i min hand. Men kanske är det viktiga inte att lyckas. Kanske är det viktiga att se om jag lyckas. När jag i förrgår såg ut den här filmen så tänkte jag, att det är det här jag vill göra: brandman. Inte i Sverige. Utan i USA. Det måste inte vara i New York City, inte ens i den delstaten. Men kraven... Oh my. Du måste vara Amerikansk medborgare för att kunna ansöka. Du får inte söka in om du är över tjugonio år. Skrev jag att det var enkelt? Det jobbiga är det Amerikanska medborgarskapet. Arbetsvisum är ''enkelt'' att få, likaså studievisum. Men att få medborgarskap utan vidare, det är svårt. Inget fel med det alls tycker jag. Helt rätt av USA att göra det svårt. Varför jag vill bli brandman? För att hjälpa folk. Att inte veta om jag kommer hem när jag lämnar min bostad för att gå till arbetet. För att arbetsförhållandena kan ändras från minut till minut i en brinnande byggnad. För spänningen. För känslan av att ha gjort något bra, att ha uträttat stordåd. För att tack vare mig och mina arbetskamrater så lever just den människan eller det husdjuret fortfarande och just den byggnaden brann inte ner till grunden eftersom jag och mina arbetskamrater var där och kunde släcka. Men kanske det vackraste ändå: när jag dör kommer jag att vara saknad men mina arbetskamrater kommer ändå att fortsätta utföra arbetet för att hedra mig.
