Forevermore

We learned more from a three minute song than we learned in school

Publicerad 2017-06-10 18:26:00 i Allmänt,

Det är mycket med studenten nu. Tidninger skriver om det, alla affärer har studentrelaterade saker ute och varenda år är det likadant. Failure. Jag är ett misslyckande. Alla i min klass tog studenten. Alla utom jag. Båda mina föräldrar tog studenten. Jag kunde inte. ''Vill du eller vill du inte?'' Det fanns aldrig något val. I hela mitt liv har jag mått dåligt över mig själv, varit mobbad, nedryckt på alla sätt. Innan jag ens visste att en skola fanns var jag trött på livet. Jag vet inte hur jag tog mig igenom skolan. Istället för att svara för mig tog jag emot för jag visste ju att de hade rätt, alla de som mobbade mig. Jag har aldrig varit bra på matte och jag fick aldrig någon hjälp. Jag minns tydligt en gång i ettan. Jag frågade läraren om hjälp och det var säkert något, nu i efterhand enkelt tal, men jag kunde det inte. Jag kunde inte fokusera. ''Är du dum eller?'', sa läraren. Hon insisterade ändå på att komma sen. Sen är ett svävande ord. Hon kom aldrig sen. Hon kom aldrig. Jag satt där med min bok och kände hur alla blickarna vände sig emot mig. ''Är du dum eller?'' Of course. Jag hittade denna bild för några år sedan. Just så är det för mig och matte. Jag fattar ingenting. Man ska kunna 20-16 på direkten men jag måste använda en miniräknare för att få reda på att 20 minus 16 blir 4.
Efter nionde klass var det menat att jag skulle börja gymnasiet. Jag blev konstigt nog vald till ett gymnasium och jag var både rädd och spänd – precis som det ska vara. Musik. Gitarr. Jag kunde inte ens spela men alla i min klass kunde spela ett intstrument, eller sjunga. De sa, ''Du behöver inte kunna spela, vi kommer att lära dig. Det är vad den här skolan handlar om'' Lärde de mig att spela? Nej! De sa att jag skulle ha vetat hur man spelade innan jag började och det blev för mycket. Det och det som hände en mattelektion. Vi skulle räkna ut hur mycket procent som en cirkel innehöll. Den var delad på mitten. Jag skrev 50%. Lärarne kom och kollade. ''Det är ju inte alls 50%. Ser du inte att det är 45%?'', hånflinade han och min bristningsgräns var nådd. Jag skolkade. Jag ringde min mamma, skyllde på huvudvärk, magont och jag antar att hon tillslut äntligen förstod. Det inträffade möten. Min lärare och rektorn. Hon var ganska vänlig men hon blev helt annorlunda när hon och rektorn var i samma rum. De kommenderade mig att prata med en psykolog som använde allting jag sa emot mig. Äntligen så hade mina föräldrar fått nog, ''Karin kommer inte mer'' Hon sa att jag skulle söka på en ny skola till våren men det blev inte så. Allting är bättre och ändå så har ingenting ändrats. Jag var väldigt dålig på Engelska när jag gick i skolan, nu kan jag tala det flytande. Jag lärde mig det själv, från låtar och böcker. En dag så ska jag klara att vakna upp på morgonen och gå till ett arbete men inte detta året och förmodligen inte nästa år.
Jag har sett en klasskompis jobba som säljare på Elgiganten och jag vet att en person jag var väldigt nära vän med (vi blev aldrig ovänner så egentligen är vi väl vänner fortfarande antar jag) var flera månader i Asien i vintras men jag är vid liv och jag mår ganska så okej vissa dagar. Jag självskadar inte på det sättet som kanske är det vanligaste längre (över ett år jao) och jag ligger inte på golvet och gråter längre. Jag ber inte längre till Gud att ta mig härifrån och jag antar att det är vad man kallar framsteg. För att avsluta detta: jag har inte tagit studenten, jag kommer aldrig att ta studenten, jag är inte arg på dom som tar studenten, jag känner en sorg över att jag aldrig kommer att ta studenten men ... nej, det var väl allt. Au revoir.
I'm fine I s ...

It just ain’t the same, old ways have changed, new days are strange, is the world insane?

Publicerad 2017-06-09 12:08:00 i Allmänt, Musik, Video,

Det finns nog ingen som missat vad som hände på Manchester Arena (England) den 22:e Maj. En terrorist detonerar en bomb efter en avslutad konsert av Ariana Grande och 22 människor mister livet. I Söndags hölls One Love Manchester, en välgörenhetskonsert för de drabbade och ett flertal kända artister uppträdde; Black Eyed Peas, Coldplay, Katy Perry, Robbie Williams, Take That, Miley Cyrus... Varför var inte jag där?????? Därför att jag inte visste om det. ''Hade vi varit där om vi hade vetat om det?'', frågade jag min mamma ''Kanske'', svarade hon kryptiskt ('Nej', med andra ord) Bland rekommendationerna på YouTube idag: ett klipp på 'Where Is The Love?' av Black Eyed Peas. Jag skulle ha varit där. Jag har gillat dom i många, många år och trots att Fergie har lämnat är videoklippet så fint att jag känner mig tvungen att dela med mig av det so you shall be welcome;
Kika även på den officiella videon till låten; 
People killin’, people dyin’, children hurt and you hear them crying
Can you practise what you preach, or would you turn the other cheek?
Father, father, father help us, send some guidance from above
’Cause people got me, got me question’; where is the love?

Om

Min profilbild

Karin

Jag är född i Sverige den 17 Maj 1996, men årtalet känns främmande och landet främmande.. Jag vet inte vem jag är och inte vem jag var men jag finns där ute någonstans, det är jag helt säker på. Du får gärna kontakta mig, om vad som helst, på: queenofdarkness@icloud.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela