Forever seems so lonely without you by my side
Det har gått åtta månader.
Åtta månader av förtvivlan, sorg, längtan och en sakta insikt att det är sant. Varenda dag jag går ut i köket förväntar jag mig att han ska vara där och springa mot mig som han alltid gjorde. Varenda dag insér jag att det inte kommer att hända. Aldrig mer. Aldrig någonsin mer kommer hans tunga att slicka mig. Aldrig någonsin mer kommer jag att ge honom banan och se honom så exalterad för han älskade banan, verkligen älskade.
Han dog i min famn, i soffan i vardagsrummet som jag sitter i varenda kväll. Jag tänker tillbaka på dagarna före hans bortgång. Jag ser Ängelholm på väderkartan och mitt hjärta krossas för vi var i Ängelholm den 15/4 för att fira mammas födelsedag. Vi fick samtalet om att han mådde bra precis vid UFO-monumentet. Det var en magisk skog, en kylig dag. Vi bad de behålla honom till dagen efter. Jag stod vid havet en bit från UFO-monumentet. Jag samlade stenar och glasbitar som slipats av sanden. Jag var så glad och så lättad. Vi hämtade hem honom dagen efter. Han nosade på min hand. Han såg ut att må så bra och jag var så lättad över att jag hade valt rätt beslut.
Den 17/4 var han vild hela dagen. På Djursjukhuset hade veterinären sagt att han inte fick äta godis och grönsaker förrän han börjat äta riktig mat. Thomas tiggde hela den dagen. Jag förklarade för honom att han måste äta lite mat först. 17/4 - en månad till min födelsedag. Han visste att han inte skulle vara här då.
18/4 ... Mamma säger i telefonen på morgonen att Thomas inte velat äta. Han är inte alls så pigg som igår. Jag ger honom Critical Care - han äter två sprutor. Under morgonen gör jag flera besök i köket där jag ger honom både mat och vatten i sprutor. Han är så duktig. Vår panna har problem. Den läcker vatten. Mamma ringer mig vid halv tio och berättar att pappa är på väg hem för han har ringt elektriker som är på väg. Jag blir förbannad men klär mig. Elektrikerna stannar i ungefär en timme.Thomas bryr sig inte om dom. Han brukar alltid hålla koll om någon främmande är i huset. Jag säger till pappa att han nog borde köra Thomas till Lund men han ber mig avvakta. Dagen flyter på. Thomas' mage är spänd. Han vill inte äta. Pappa ringer Djursjukhuset som har en operation att genomföra. Vi kan åka dit men vi får vänta till han är klar och han vet inte hur många timmar operationen kommer att ta. Jag säger att jag vill ge honom mat först men han vill inte äta. Jag går och stänger av min dator. En röst inom mig ber mig gå ut i köket. Jag går som i en trans. Thomas ligger på sidan. Jag tar upp honom, pussar honom, kramar honom. Jag sätter ner honom men han faller ihop. Hans ben bär honom inte. Helst vill jag bara öppna ytterdörren och springa, springa till skogen eller var som helst men mina ben styrs in i vardagsrummet där mamma och pappa sitter. Jag står i dörröppningen med Thomas i famnen. Mamma undrar vad som är fel. Jag bryter ihop när jag säger att han inte kan gå. Jag ber pappa ringa Djursjukhuset i Hässleholm. Han går i väg för att ringa. Thomas dör i extrema plågor och krampor medans pappa är borta. Han kommer tillbaka, säger att vi är välkomna och när vi säger att Thomas inte längre andas börjar han gråta. Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin sett honom gråta av sorg.
Jag kommer aldrig någonsin blunda inför det faktum att Thomas dog i extrema plågor. Jag ser tecken överallt att han är medveten om att jag lever med enorma skuldkänslor men jag vet inte om han är arg eller orolig. Han borde vara arg. Han borde hata mig. Jag vet ju att det inte är mitt fel egentligen, att om bara den där så kallade specialisten sett att han inte var bra när han var där i mitten av April, då kanske han hade levt nu. Det är det värsta - att jag inte gjorde mer. Jag ville skydda honom mot allt ont utan att insé att jag var det värsta hotet för honom.
Allt jag önskar mig i julklapp är att du kommer hem.
Allt jag önskar mig av Julafton är att du knackar på dörren.
