Forevermore

Fars Dag: Att ha en pappa men ändå inte

Publicerad 2019-11-11 22:26:12 i Högtider,

(det här inlägget skulle publicerats igår när det var fars dag men det kommer upp idag istället)
 
Fars Dag, en dag där man firar sin pappa. Jag har biologiskt sett en pappa. Blodsband betyder däremot inte familjeband. Jag kommer att kalla honom pappa i detta inlägget, bara för att det blir enklare.
 
Notera: Jag har väldigt många minnesluckor, både små som sträcker sig i några timmar till stora som sträcker sig genom flera månader, ja till och med år. Det skulle säkerligen gå att få fram vad som föranledde dom, till exempel genom hypnos men nej tack, kanske en dag..
 
Jag springer ut i köket där min mamma är. Jag har panik och gömmer mig bakom henne. Jag vill att hon ska försvara mig, hålla med mig men det gör hon inte.
 
Jag har sprungit in på mitt rum. Jag trycker igen dörren. Han skriker åt mig att öppna. Han är helt vansinnig. Han slår på dörren, försöker slå sönder den men det är en stark dörr. Jag spjärnar emot, vägrar låta honom komma in. Jag är livrädd. Nu när jag är äldre har jag frågat mamma om denna händelse, för såklart skyddade hon inte mig, ''Du var så omöjlig'', säger hon som anledning. Tack för den liksom ...
 
Pappa skriker på mig om någonting jag inte minns. Mamma är inte hemma. Jag leker med dockor på mitt rum. Jag har gråtit. Jag vänder upp huvudet till en röst. Pappa. ''Får jag leka med dig?'', frågar han. Hans röst är fylld av glädje. Jag svarar inte. Jag skäms. Han sätter sig ner och tar upp en docka. Jag hatar att han rör mina dockor.
 
Jag är hoss en kompis och leker. Hennes granne bjuder in oss till lek på hans tomt. Vi har jätteroligt. Plötsligt hör jag pappas röst, ''Du skulle varit hemma för fem minuter sen'' Han skriker vansinnigt. Min kompis och grannen stirrar på min pappa. Grannens lillasyster börjar gråta. Grannens föräldrar tittar på min pappa. Jag skäms. Jag går in i min kompis trädgård för att hämta mina saker. Jag är halvvägs in på min kompis grannes tomt när jag ser att pappa vänt cykeln och cyklar runt. Jag vänder för att möta honom i min kompis trädgård. ''Vad i helvete? Gör du hemfridsbrott nu också?'', skriker pappa. Han är extremt arg. Jag försöker förklara att jag blev injuden att leka på min kompis grannes tomt. ''Har du tillåtelse till det, va?'', skiker han. Jag vill så gärna att grannens föräldrar ska säga något men de tittar bara. Jag vill att någon ska hjälpa mig men trots att det är en sommarkväll och lukten av grill känns från flera håll hjälper ingen mig. Jag går hem med pappa cyklande tätt bakefter. Hela vägen hem skäller han. Han ger mig skuldkänslor, ''Fattar du inte att vi varit oroliga?'' Vi kommer hem. Mamma sitter i soffan i vardagsrummet och tittar på TV. Hon verkar inte ett dugg orolig. Jag gråter i soffan i tron att mamma ska bry sig men det gör hon inte. Pappa forsätter skälla när han kommit in från garaget.
 
Jag tittar ut genom vardagrummet och ser pappa stå i trädgården. Han flinar. Han har en tändare i ena handen och min napp i den andra. Han eldar på den. Den brinner. Jag skriker. Min napp är min kompis. Jag hade den nappen länge efter händelsen. Brännmärket kändes ända in i min själ.
 
Vi är hoss pappa's barndomskompis och hans mor. Vi har varit där länge. Jag frågar mamma om inte vi kan åka hem snart. Pappa får ett utbrott och skiker på mig att han gör bort mig inför hans barndomsvän, och hans mor. Han drar mig i armen ut till bilen. Där får jag sitta medans mörkret lägger sig över byn. De stora träden kastar obehagliga skuggor. Jag vet inte hur länge jag väntar.
 
En brandvarnare hemma tjuter av oklar anledning förra Torsdagen så far och mor bestämmer att det nog måste bytas batterier. I Fredags när pappa kommer hem säger jag försiktigt till honom att jag vill byta batteriet i brandvarnaren som sitter i  mitt rum. Det är trångt att komma in, jag vill inte att han välter ner något. Han får ett utbrott och skriker att han minsann har fått göra det förr, att han har rätt att byta batteriet. Gråtfärdig går jag ut i köket och fortsätter att röra i den gryta som ska bli Äpplegröt, ur ett recept från 1895. Jag berättar för mamma. Hon säger, ''Jaså? Han borde blir glad över att få hjälp'' Jag gråter vid spisen. Efter ett kort tag kommer pappa ut i köket. Han skriker och undrar varför han inte får byta batteriet i mitt rum, ''Byt dom själv då för helvete'', skriker han och slänger batterierna på bordet. Jag gråter fortfarande vid spisen. Alla minnen från barndomen är blödande sår som aldrig kan läka. Mamma tittar på mig. Efter att jag fått be henne fyra gånger om en kram kramar hon mig. Äpplegröten blir misslyckad. Jag vill testa att göra den igen men varje gång jag äter den, äter äpple över huvudtaget kommer jag att påminnas om den där dagen.
 
Jag hatar att jag inte fick vara ett barn. Jag hatar att min barndom blev stulen. Jag hatar att mina känslor inte betyder någonting och jag hatar att jag fortfarande är fast i detta helvete som har präglat hela mitt liv.
 
Det som gjort mest ont är att varken mamma eller pappa's barndomsvän eller hans mor brydde sig. De vågade inte, eller orkade inte, ville inte lägga sig i. Jag ser ofta föräldrar med barn där barnet vill ha något och får en utskällning i stil med, ''Tror du jag är gjord av pengar eller?'' Jag kan inte förklara med ord hur gärna jag vill hjälpa de barnen. Försvara dom för jag önskar så att någon hade stått upp för mig. Att vilja ha saker ligger i ett barns natur. Att dra upp pengar för ett barn på fem år, vad hjälper det? Bättre att leda uppmärksamheten till någonting annat, tillexempel, ''Ja, den är superfin men det är den här också'' Att skälla på ett barn för att det vill ha något lär inte barnet någonting, istället kommer det lära sig att aldrig berätta någonting för dig eftersom du bara trycker ner det. Tänk på att vad du säger till ditt barn blir ditt barns inre röst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Karin

Du får gärna kontakta mig, om vad som helst, på queenofdarkness@icloud.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela