Forevermore

 

Jag minns att jag tänkte i Januari att 'det här kommer bli mitt år' Jag mådde inte magiskt bättre den 1/1 som jag liksom förrförra året trodde att jag skulle göra, men det kändes ändå ok.

 

När jag tänker tillbaka på mitt liv, som jag vet att man absolut inte ska göra men som jag gör eftersom jag tydligen tycker om att plåga mig själv, insér jag att inte ett enda år i hela mitt liv har varit bra. Alla år har, så långt tillbaka jag kan minnas, varit skit. Det har funnits bra saker som hänt, såsom mina husdjur framförallt, men inte ett enda år har varit bra från 1/1 till 31/12. Är det normalt? Borde jag sörja över det?

 

Thomas dog i April, det är September nu och om två veckor exakt idag, så är det fem månader sedan han dog. När jag var liten och var ledsen fick jag höra, antingen, 'Håll tyst', 'Lipsill' eller 'Det blir bättre' men vet ni, det blir inte bättre. Det blir värre och värre, för varje dag som går är de man förlorat en dag längre bort. Jag tänker på Thomas hela tiden. På allting vi gjorde, på allting som vi aldrig någonsin kommer att göra igen för trots att jag vill tro på ett efterliv kan jag inte skjuta undan tanken på att allting bara tar slut, att allting är över. Samtidigt vill jag tro att Thomas har återfötts och lever sitt liv någonstans i världen i en familj som älskar och stöttar honom i vilken väg han än må välja. Kanske träffar jag honom längs vägen..?