Hennes blick är ljusets hem❤️
Jag minns när jag såg Lullaby första gången. Hon satt helt ensam i sin sektion av kaninburen i djuraffären. Brevid henne leker några kaniner med varandra. En del av mig vill ha den ensamma kaninen men när vi får veta att hon är en flicka tvekar jag och vi åker därifrån. Hela tiden medans pappa är i en måleributik tänker jag på henne och jag bestämmer mig att jag måste ha henne. Glädjen är total när jag ser att hon är kvar. Djuraffärens ägares assistens kan inte bära Lullaby in i lådan för transport hem och jag minns att jag undrar vad jag gett mig in på men när hon sitter där i lådan brevid mig och jag tittar på henne känns allting så självklart❤️
Hon hatade att bli buren i början. Hon rev och morrade mig även fast jag var försiktig. Inte alls så lugn som pojkarna jag haft innan men jag har aldrig ångrat henne. Nu sitter hon fint i mitt knä när mamma klipper klorna, när jag rensar 'där' för hennes päls 'där' är tjock som ull vilket leder till att hennes bajs fastnar och bildar kakor. Jag har alltid misstänkt att hon har angorakanin i sig. Hon är så lugn och fin när hon sitter i mitt knä, slickar mig och är tacksam för att få hjälp. Hennes ögon rinner och kletet låter hon mig ta bort. Hon litar på mig och jag litar på henne❤️
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket hon betyder för mig. Hon får mig att lé de dagar jag tror det är omöjligt, hon får mig att skratta, hon får mig att känna mig trygg. Hennes päls luktar alltid så gott. Ibland luktar den poppade popcorn, ibland sockervadd, ibland någon slags blomma. Ofta är jag säker på att vi levt tillsamamns i ett tidigare liv på 1870-talet. Våra band är så starka att det verkligen känns som om att det var sant och vem vet egentligen?
