Min sorg är så bottenlös och den tynger mig
Det är så ofattbart att det har gått nio månader. Flera gånger varje dag slås jag av tanken på att han är död. Jag kan inte andas när jag insér, smärtan är så enorm. Luften försvinner, allting tonar bort, jag dras in i en verklighet där han verkligen är borta men sen kommer jag tillbaka till förnekelsen. Han är inte död. Han är på en resa och kommer hem snart igen. Han måste komma hem.
Jag saknar hur han fick mig att känna mig säker, hur han alltid fick mig att skratta, hur han sträckte sig upp emot mig så att jag kunde klia hans haklapp, hur han skuttade en runda och fick haklappen struken om och om igen. Jag saknar hans glädje över att få banan. Jag saknar hur vild han var. Jag saknar hans nyfikenhet. Jag saknar att hålla honom. Jag saknar att pussa hans sammetslena nos, se in i hans blå ögon och veta att han älskade mig. Han ger mig tecken. Jag ser dom överallt. Jag slutade att tro på slumpen för länge sedan. Vissa saker går inte att förklara.
