Forevermore

Mors Dag: Att ha en mamma men ändå inte

Publicerad 2020-05-31 10:25:00 i Allmänt,

Jag har biologiskt sett en mamma. Blodsband betyder däremot inte familjeband. Jag kommer att kalla henne mamma i detta inlägget, bara för att det blir enklare. Precis som med min pappa, kommer jag att ge några exempel:
 
Hon köper någonting till mig. Jag säger, ''Tack så jättemycket'' En stund senare kan hon skrika och säga att jag är otacksam för vad det nu var jag fick. Jag kan säga, ''Tack så jättemycket'' gång på gång utan att hon lyssnar.
 
Hon kan säga till pappa att jag har sagt saker jag inte har sagt vilket leder till att han blir skitsur på mig.
 
Det finns ett slott i Sverige jag verkligen ville bo i en tid, ja det är längesedan nu. Pappa råkade höra det en dag och gav mig världens utskällning eftersom 'du är så jävla dum i huvudet att du ens kan tro att du någonsin skulle kunna bo där' Mamma satt tyst och försvarade mig inte. Det har hänt tusentals gånger under min uppväxt, även fortfarande. Hon säger inte ett skit när pappa skäller ut mig.
 
''Jag önskar du var mer som____'' Så sa hon ofta när jag var liten. ____ var en person jag ofta lekte med. Jag berättade aldrig för henne hur min mamma var mot mig. Jag såg det inte då, kanske skämdes jag men jag såg hur hennes mamma behandlade henne och önskade att min var likadan.
 
När jag äter middag har jag oftast mitt glas med dricka orört tills jag ätit upp trots att jag är väldigt törstig under måltiden. Barn är normalt sett mer törstiga än vuxna eftersom de leker och jag drack upp min dricka en gång och bad om mer för det var sommar och varmt. Fick jag mer dricka? Nope. ''Du får dricka saktare en annan gång'', sa mamma och vägrade hälla upp. Jag minns att jag skämdes för att jag bad om något. Tvingade ner maten genom min torra hals som gjorde ont för att jag var törstig.
 
Ibland läser jag en tidning och frågar, ''Wow alltså, vill du höra något coolt?'' Hon säger ja men redan efter en kort stund märker jag att hon inte bryr sig över huvudtaget och slutar därför läsa för att se om hon märker och frågar mig varför jag slutade läsa, men då har hon redan börjat göra något annat.
 
Under hela min uppväxt har jag aldrig varit nog. Mamma ville ha två barn. Hon fick mig när hon var 37 år. Släktingar sa att hon var för gammal för att bli gravid och det har gått ut över mig, ''Varför fick inte jag två barn?'', ''Varför får alla flera barn, de bara poppar ut barn'', ''Om jag hade haft två barn hade du varit normal'' etc. etc. Kommentarerna gör såklart extremt ont att höra men jag är så tacksam för att hon inte har fler barn att plåga.
 
Linkin Park turnerade i Europa 2017 och hela den våren nämnde jag försiktigt det och ville åka. Mamma lovad. Hon gav sitt ord men hon visade inget intresse. Hon ville att resan skulle vara billig och till och med det totala respriset på 1.100kr var för mycket för fyra dagar i London på ett mellanklasshotell.
 
Den största händelsen är ändå när Chester dog den 20/7 2017 Jag läste nyheten på kvällen och grät när jag insåg att det var verkligt. Alla artiklar, bekräftelsen från Mike, allting bara föll. Och jag ville ha tröst. En kram, några ord. Vad som helst för jag kunde inte andas. Det var en sådan chock. Som en sjuk film. Den morgonen hade jag vaknat i en konstig feberfrossa utan att ha feber och att få nyheten om Chester's bortgång kastad mot mig var för mycket. Jag går in i vardagsrummet där mamma tittar på TV. Victoria and Albert: The Series. Jag berättar nyheten. Hon lyssnar inte. Jag säger det igen och igen. Hon frågar hur han dog, helt ointresserad. Som om det är viktigt. Han är ju död. Men jag letar efter anledningen på nyhetssidorna och hittar den men då jag igen säger att Chester är död ber hon mig hålla tyst eftersom hon lyssnar på vad som händer i serien. Jag vill slå sönder TVn, skrika ut att Chester är död, få henne att lyssna men med krossat hjärta drar jag mig tillbaka till mitt rum. Förödmjukelsen är enorm. Jag läser artiklarna igen. Han är död. Jag ser bilder, jag läser sådant jag inte vill veta. Och jag hör hur pappa nu är i vardagsrummet där mamma berättar att ''Linkin Park-sångaren har dött'' Pappa bryr sig inte alls, ''Och?'' säger han innan han fortsätter med, ''Titta, jag har hittat en bra parkering'' Dagen efter är det marknad i Sjöbo. Från mitt rum kan jag höra hur mamma lyssnar intresserat på vad pappa har att säga. Jag sitter i mitt rum, gråter i panik och förtvivlan, tyst, tyst så att det inte ska höras. Det ska gömmas och glömmas, låt ingen veta.
 
Jag hatar att jag inte fick vara ett barn. Jag hatar att min barndom blev stulen. Jag hatar att mina känslor inte betyder någonting och jag hatar att jag fortfarande är fast i detta helvete som har präglat hela mitt liv.
 
Om du som läser detta är förälder, eller planerar att bli: Tänk på att vad du säger till ditt barn blir ditt barns inre röst.

Om

Min profilbild

Karin

Du får gärna kontakta mig, om vad som helst, på queenofdarkness@icloud.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela