Sorgen växer med tiden
Tio år har gått sedan min hamster Vendela dog. Det känns inte alls så länge sedan jag höll henne i min hand och kändes hennes mjuka fötter mot min hud. Jag ser henne lekandes med mina andra husdjur men samtidigt vill jag att hon ska ha återfötts och vara lycklig. Kanske hon dansar i 1960-talet? Eller så besöker hon Paris under världsutställningen 1889. Jag vet inte. Ingen vet och jag tänker att kanske om jag visste så skulle det kännas enklare.
När någon man älskar tas ifrån en tror man tiden ska stanna och att alla ska se på en att man sörjer men det fungerar inte så. Sekunderna blir minuter som blir timmar som blir dagar som blir veckor som blir månader och år. Personerna i affären skrattar och de verkar aldrig har upplevt en förlust. Inombords skriker jag. Högt, högt, högt och jag tänker att kanske om jag lät det höras så skulle någon i affären verkligen se mig och säga, ''Jag ser din sorg så tydligt''
