Kom tillbaka snälla snö
Snön smälte bort fortare än jag kunde anat. Ville den skulle stanna förevigt som alltid men det måste komma mer.
❄️💎
Det känns som en annan värld när snön ligger på träden och marken ja överallt🔮 Det är så otroligt magiskt. Hoppas alltid att den ska stanna för alltid. Det är så mycket lättare när jag ser den. Trodde inte jag skulle bry mej innan den föll men åhh det känns så varmt inombords att se den💖
-6💎 Alltså jag kunde inte tro det när jag såg bilens termometer, så himla häftigt. Titta så vackert det glittrar, som tusen diamanter🔮
Snö❤️
Så kom den äntligen snön. Hade varit ute på ärenden och när vi återvände till byggnaden var där ett snötäcke på uteplatsen💗 Thomas älskade snö och var så fashinerad av den så det känns som en gåva från honom. Tog första bilden 20:07 Det gör så ont varje gång klocklagen är något av de datum de dog. Chester dog 20/7 2017 och Emil dog 3/7 2007 men kanske är det en gåva från de också..?
Togs 21:08 Snön dansade och far skrek om den såklart🙃 Det är fyrtiotre månader sedan jag begravde Thomas idag. Att tänka det är en gåva från honom hjälper och jag hör min röst, ''Det är snö Snowy och den är lika vit som du'' Jag älskade att se honom titta på snön. Det var så magiskt att se hur hans ögon glittrade. Jag vågade aldrig låta honom röra den. Jag undrar hur det var för honom att röra den i livet efter detta. Jag hoppas att det spelades in till mej❤️
My son, my baby; Light of my life
Det har gått fyrtiotre månader.
Det är ofattbart.
Det finns inte.
Det är ett sjukt skämt.
Jag läste om en plats som kallades Skräcködlornas Dal Kongaö igår. Det öppnade sommaren 1974 och det öppnade aldrig sommaren 2011 och även om jag aldrig har varit där var det som jag hade varit där. En man som hette Börje och hans son Hasse var de som gjorde den platsen möjlig. Börje heter Thomas i mellannamn. Kanske var det därför men jag såg bilderna på den övergivna parken och det kändes så konstigt. Jag såg minnen blinka förbi mig, jag såg honom och jag där, jag hörde röster, kände solen på min hud, hörde skratt. Kopplingen mellan oss är så stark, jag är säker på att vi besökte den platsen i ett tidigare liv. Jag och han och L. Jag hoppas att vi får chansen igen. Att återbesöka de förändrade, övergivna, rivna platserna som jag så gärna vill återvända till. Jag kan höra dem ropa mitt namn och be om min återkomst.
Guldfeber
I eftermiddags på TV såg jag ännu en film där Charlie Chaplin spelar huvudrollen. Denna gången hette filmen Guldfeber, eller Gold Rush och var från 1925. Det var pålagt prat av en man som berättade (på engelska) vilket hjälpte mej för jag kan inte läsa texter. Filmen var superbra och otroligt välgjord. Man kunde inte tro den var från 1925. Mamma kände igen scenen där han kokar sin sko men jag hade aldrig hört talas om den förut. Pappa såg inte filmen men när vi berättade om den så sa han att den scenen varit med på TV i något sammanhang där de pratade om gamla filmer.
...
~ The Topeka Daily Capital, Kansas, April 24, 1912
