Det har gått fem år
Den 18e april 2019 var en torsdag, fem år senare är det torsdag igen. 261 veckor / 60 månader har gått sedan Thomas dog i mina armar i total panik och extrem smärta när jag satt i soffan som jag sitter i varje dag. Hans mage var väldigt svullen när han dog. Jag fick intensiva magsmärtor efter hans död, det är mer eller mindre men det finns alltid där, varenda dag. Ibland så intensivt att det känns ja, jag vet inte ens, men det är aldrig ens i närheten av hur det var för honom. Morgonrocken som jag bar den där morgonen och som jag bar tills den luktade för illa: fortfarande inte tvättad. Påsen med critical care som jag öppnade den morgonen: fortfarande i frysen. Den Elisabethanska kragen jag fick efter hans käkoperation som han aldrig behövde använda: fortfarande på köksbordet. Veterinärkliniken som sa att han var deras trevligaste, mest tolererande patient (alla älskade honom): de har fortfarande inte ringt för att fråga varför han aldrig återvände. Livet var så grymt för honom men han älskade det så mycket. Jag grät så mycket igår kväll att min syn är suddig idag. Alla saker jag skulle ha gjort ekar i mitt huvud varje dag. Jag ser honom ofta helt ensam gråta och ber om att jag ska komma. Skulle göra allt som stod i min makt och ge vad som helst just nu men det jag vill nå, det kan jag aldrig få.
