Forevermore

Fly high my pigeon

Publicerad 2020-03-16 15:31:00 i Mina älsklingar, Över bron till den andra sidan,

Den 10/3 är mamma hemma från jobbet. Hon mår bra och ska gå 11/3 efter men hon stannar hemma. När jag kommer ut i köket märker jag att Lullaby inte mår bra. Hon är inte alls så aktiv som hon brukar vara. Jag bestämmer att vi ska göra rent till henne. Mamma städar hennes bur medans jag klipper henne 'där' Hon slickar mina fingrar och jag skrattar. Lullaby vill inte dricka från sin vattenflaska så jag ger henne en skål med vatten och hon dricker. På kvällen ger jag henne kaka som vanligt och hon blir exalterad för den.
 
Den 12/3 jobbar mamma och hon ringer mig som vanligt på morgonen för att jag ska gå upp. Hon säger att Lullaby inte mår bra och att det är upp till mig att bestämma vad vi ska göra. Det gör mig väldigt förbannad. När jag går ut i köket noterar jag att Lullaby inte kan styra sina framben. Textraden 'do the next right thing' från 'The Next Right Thing' av Kristen Bell från Frozen 2 är på repeat i mitt huvud så jag klär mig och ringer pappa och frågar om jag ska ringa djursjukhuset eller om man bara kör dit. Han säger att han kan ringa men Djursjukhuset i Hässleholm vägrar ta emot henne. De rekommenderar Lomma men säger att om Lomma inte har tid så går det väl bra men att vi då får vänta i flera timmar. Lomma? Aldrig i livet. Fy fan för Lomma. Pappa föreslår veterinärkliniken som Lullaby varit på några gånger. Jag håller med. Klockan är nu ungefär halv tio på förmiddagen. Vi får tid 15.00 Det gör mig så jävla arg.
 
Timmarna går. Jag ger Lullaby skålen med vatten men hon dricker mindre och mindre. Jag ser att hon blir sämre. Mamma kommer hem. Jag ger Lullaby skålen med vatten men hon dricker inte alls. Vi äter middag. Jag gör iordning transportburen och städar den för det det är spindelväv i - precis som det ska vara. Pappa kommer hem. Mamma och jag bär ner buren på golvet och jag lyfter upp henne och sätter henne i transportburen. Hennes framben glider isär, ''Det går inte'', säger jag gång på gång till mamma men hon hittar ett bra sätt att stå på.
 
Stormen Laura rasar. Det blåser så himla mycket. Brevid mig i baksätet står transportburen. Jag spelar musik för att lugna mig, för att lugna Lullaby. Jag håller i transportburen när bilen svänger. Lullaby är orolig. ''Snälla sitt stilla'', säger jag men hon lyssnar inte. Stormen viner när vi kommer fram till veterinärkliniken. Vi går in i väntrummet. En kvinna kommer in efter ett tag. Hon hälsar inte. Ett par kommer in lite senare. De hälsar inte heller. Gång på gång frågar jag mamma vad klockan är. Sekunderna känns som timmar.
 
15.15 blir vi visade till ett rum. Jag tar upp Lullaby och jag brister ut i gråt för nu förstår jag hur allvarligt det är. Lullaby slickar mig och det lugnar mig lite. Veterinären kommer in. Hon tittar på Lullaby, frågar lite. Hon säger att det är njursvikt och att det inte finns något att göra. Hon går iväg. ''Hälsa Thomas, säg att jag älskar honom, älskar dig'' Något sådant säger jag till Lullaby medans jag pussar hennes huvud. Jag ber mamma att hämta pappa som sitter i väntrummet. Innan mamma går får Lullaby sömnmedlet i ryggen. Mamma går. Veterinären tänder ljus och går. Mamma och pappa kommer tillbaka. Mamma berättar för pappa. Hon gråter. Han gråter. Jag gråter så mycket att jag knappt kan andas. Jag håller henne i min fam och jag pussar henne gång på gång på huvudet. Hon håller upp sin framtass och jag tar den. Jag pussar henne gång på gång. Veterinären kommer tillbaka. Hon ber mig lägga Lullaby på undersökningsbordet. Hon är slapp nu. Hon sover. Hon får den andra sprutan i magen. Veterinären säger att det kan ta tretti minuter, upp till fyrtifem minuter innan medlet tagit sig till hjärnan. Jag lyfter upp Lullaby, jag håller hennes framtass. Veterinären går. Det tar bara runt tio minuter. Hennes nos är stilla. Jag känner när hon dör. Hon dör i mina armar 47 veckor efter Thomas, 138 veckor efter Chester. Mitt hjärta brister igen och igen och jag förbannar det för att det fungerar. Veterinären kommer in. ''Hon är död'', säger mamma. Veterinären ber mig lägga henne på undersökningsbordet. Hon lyssnar på hennes bröstkort. ''Hon är borta'', säger Veterinären. Jag sitter ett tag till med Lullaby tills mamma säger att vi borde gå. När vi går från veterinärkliniken kan jag knappt säga hejdå.
 
Vi begravde henne samma dag, brevid Thomas. Det är fint att hennes skal nu vilar brevid hans. Det var kallt den dagen och stormen rasade precis som mitt inre.
Hon älskade att hålla koll på vart jag var någonstans.
''Nu är Thomas inte ensam mer'', kommer jag på mig själv med att tänka. I 47 veckor har jag varit övetygad om att mina andra djur inte accepterat honom. Nu har de i alla fall varandra.
Alla mina djur har varit speciella men det var något visst med Lullaby. Det är så många gånger jag har känt att jag inte ville mer, jag har bestämt att det är nog men hon har tittat på mig, slickat mig och fått mig att ändra mitt beslut. Hon är anledningen till att jag lever. Vad ska jag göra nu..?
Hon är det äldsta djuret jag har haft. Jag brukade tänka att hon inte känns så gammal. Efter Thomas död var det som om att hon åldrades alla år på en gång. Han höll henne ung. Efter hans bortgång behövde hon inte längre tävla om min uppmärksamhet för hon fick all.
Ewa, Lullaby, Nalle-Maja, Leviathan, Avarquare
 
2013-0205 — 2020-03-12
 
Min älskade Lullaby, min fru, min bästa vän, min glädje, min lycka, mitt allt, min anledning att leva; I have loved you dearly, more dearly than the spoken words can tell. Jag kommer att minnas alla de underbara tider vi hade tillsammans. Promise me once more in my life to see you. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

Om

Min profilbild

Karin

Du får gärna kontakta mig, om vad som helst, på queenofdarkness@icloud.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela