Sex år har gått
Sjuttotvå månader. Sex år sedan Thomas dog i mina armar i extrem smärta och total panik. Sex år av att tvingas leva på grund av skuld. Kedjorna släpper mej inte. En dag kanske jag kan se Lejonkungen och lyssna på Bathory. Kanske kan jag en dag se videorna jag har på honom. Varför var livet så grymt mot någon som älskade det så mycket som han gjorde? Det är så orättvist och inombords skriker jag om det varje dag. Den 18e april 2019 var skärtorsdag. Idag är det långfredag, det var dagen då jag begravde hans skal. Jag vill skära ut mitt inre med händerna för det gör så ont inombords. Allt jag gjorde och inte gjorde kommer att eka i mitt huvud i alla liv jag lever efter detta. Får vi en ny chans? Det måste finnas hopp för det. Min kärlek till dej kommer aldrig någonsin att vackla Almy. Om jag bara gått en annan väg, det finns inget som kan ändra redan tagna steg.
Flashbacks varenda dag. Jag förgörs av gråtattacker men det lindrar inte. Det sägs göra det. Det heter att gråta hjälper well fuck dom, det hjälper fan inte ett dugg. Det finns ingen lindring mot påminnelserna nånstans. Ser på sociala medier hur folk dekorerar deras närstående gravar till påsk och andra högtider. Men på min Thomas' grav finns det inga dekorationer på grund av Moa. De skär i mina infekterade sår varenda dag det med. Hans skal begravt i min trädgård men jag fick ändå inte ha hans grav ifred. Jag skulle göra vad som helst för en sista kram. Bara ge honom tilbaka till mej, jag bryr mej inte om hur han ser ut. Jag skulle krossa mina andra revben med hammre om det var priset på att få hålla om honom igen.
