Fem år har gått
Sextio månader. Det har gått fem år sedan Lullaby togs ifrån mig. Fem år av mardrömmar som gått i uppfyllelse. Sorgen är så otroligt högljudd, men den är också så smärtsamt tyst. Jag kan sitta och minnas allt, varje liten detalj om hennes död och inte känna någonting. Det kanske är det värsta trots allt. Det finns inga ord som kan beskriva tomheten inombords. Att alltid vara hungrig men att aldrig känna mättnad. Att märka att min blick söker efter henne på Citygross trots att hon aldrig var där. Att gråta i mitt rum och tänka 'Va gråter jag för, jag har ju Lullaby, jag ska gå och krama henne' och att insé. Att i lördas på Maxi höra av min moder att bakelserna vi köpte går ut 12e mars och att hon skrattar åt det. Att hon säger det igen fast till min far, att han också verkar tycka det är roligt. Vad förhindrar mej från att bryta ihop i affärer? Straffet jag som barn fick för att jag grät. Om jag ändå skulle bryta ihop, skulle säkerhetsvakten kontakta polis och sjukhus, eller skulle han sitta brevid mej och lyssna? De flesta skulle inte tro på ens hälften av vad som har hänt sedan hon dog. Ibland kan inte ens jag tro att allt hände. Min kärlek till dej kommer för alltid att förbli stark Lully, ingenting kan någonsin ändra på det.
