Forevermore

Två år, 730 dagar. Jag förstår fortfarande inte. Mina händer skakar och det känns som om att min insida brinner. Två år senare får jag fortfarande inget stöd av mina föräldrar i denna enorma sorg. Med mina föräldrar som är som de är sökte jag efter en fadersfigur och det blev Chester och därför sörjer jag honom som om han var min pappa. Varenda dag försöker jag göra honom stolt. Varenda dag är ett jävla helvete och Juli har varit väldigt elak mot mig men jag försöker, jag försöker, jag försöker, jag försöker. Att lyssna på deras låtar är svårt, men det hjälper också. Mike's låtar hjälper också väldigt mycket. Det finns låtar av andra band som är svåra att lyssna på, ibland omöjliga. Vissa låtar är okej vissa dagar, men inte de flesta dagar. En dag hoppas jag att jag får chansen att tacka Chester. Jag hoppas att han är där, att han välkomnar mig när jag dör. Han och min kanin tillsammans. Jag föreställer mig dom tillsammans. Det hjälper lite.

Nyheten svalnade och det var inte viktigt längre. Det känns så. Jag minns att varenda tidning skrev om honom. Jag läste saker som jag önskar jag aldrig hade läst, jag såg bilder som jag önskar att jag aldrig hade sett. Två år senare är det fortfarande texter och bilder som kommer in i mina tankar och får mig illamående. Jag har inte sett en enda tidningsartikel om Chester. Det är som om han inte betydde någonting, han var bara en nyhet. För mig och för miljontals människor över hela världen var han allt, och han är fortfarande allt.