Jag klarar inte det här
Elva månader har gått sedan jag höll honom, sen jag pussade honom, sen jag kramade honom. Den dagen är som en film. Jag gjorde så mycket fel den dagen och jag kommer för alltid att leva med det. Allting repeteras om och om igen.
Elva månader har gått sen Thomas dog och nu har jag ingenting kvar. Lullaby gav mig tröst och lugnade mig. När minnena av Thomas blev för mycket pussade jag henne. Hon fick mig att lé när det kändes omöjligt. Hon fick mig att skratta. Även på hans födelsedag, när jag satt i köket och tittade ut genom köksfönstret med tårar i ögonen så skuttade hon. Jag tittade på henne, hon tittade på mig och jag log mot henne och jag gick för att klappa henne. Hon slickade mig och jag skrattade. Imorse satt jag i köket och precis allting bara kom över mig och jag grät. Han finns inte. Hon finns inte. De finns inte mer. Aldrig någonsin kommer jag att förstå det för det är för mycket. Varför är det här min verklighet? Varför blev det såhär? Det skulle ju vara vi tre för alltid. Han var som min son, hon som min fru och våra band var så oerhört starka. Ingenting skulle få skilja oss åt men han togs och 47 veckor efter honom togs Lullaby. Jag hade inte ens något val när det gällde henne. I Söndags pratade en veterinär på radion om livets slutskede. Hon sa att det alltid är ägarens beslut. Att hon alltid sa vad hon kunde göra men att det aldrig var hennes beslut att ta om avlivning. Veterinären som avlivade Lullaby sa inte vilka behandlingar som fanns. Det gjorde i alla fall veterinären som tog hand om Thomas. Han sa att det var allvarligt men han sa att Thomas kunde få dropp, att de kunde röntga honom. Han var ärlig. Det var som om Lullaby inte räknades, som om att det var för mycket jobb. Mitt hjärta brister, min bröstkorg känns som om den kommer att sprängas. Jag vill inte leva mer. Jag vill vara med henne och Thomas så att vi kan vara tillsammans igen. Men jag förtjänar inte att slippa dessa plågor. Jag förtjänar dessa tankar. Jag förtjänar att lida i evighet för jag svek de enda som älskar mig. Jag svek mina två familjemedlemmar. De litade på mig men jag var för förstörd för att kunne se. Jag var blind. Det här är min sorg. Det är så här det är för mig. Det finns ingenting att leva för men jag ska forsätta finnas för jag förtjänar inte att dö.
