Kom fram, jag ber, jag vill ha svar
Tretton månader utan henne. Snälla låt det vara en mardröm för sant kan det inte vara. Det kan inte vara sant att jag förlorade henne. Hon borde vara här. Tänk om hon inte dött. Om bara saker och ting varit annorlunda. Om bara jag vetat då vad jag vet nu. Om bara saker varit annorlunda. Tillbakablickarna hemsöker mig och skuldkänslorna vägrar låta mig gå. Allt detta på grund av att veterinären inte skötte sitt jobb. Hon vaknar upp med lätthet och hon sover fridfullt. Hon kramar sin familj och hon kan skratta utan att vilja skära av sitt ansikte. Hon hade en barndom fylld av kärlek och uppmuntran. Inuti skriker jag helea tiden om hur orättvist det är.
Det finns ingenting jag inte saknar med henne. Hon var så genuint snäll. Det var inte lätt när hon var liten men hon litade på mig och så svek jag henne. Det finns inga ord som kan beskriva tomheten, sorgen, den förlamande sorgen.
