Forevermore

Hur kan det vara två år sedan han dog i min famn i total smärta och extrem panik. Det fanns ingenting fridfullt i sättet han tjippade efter luft, ingenting lugnt med det alls. Dagarna som ledde fram till hans död och hela dagen som är idag för två år sedan visas för mig i de mest oförberredda ögonblick. Allting som hände, det känns som om jag ser en film för det känns inte på riktigt. Det är som om jag skriver om någon annan. Och det gör jag ju egentligen för jag var ju en helt annan person då. Skulle han komma och möta mig när jag äntligen dör skulle han troligtvis inte känna igen mig. Hur kan han som var så vild och så nyfiken inte finnas längre? Så många gånger sa veterinären till mig att han inte skulle leva lika länge som andra kaniner. Han föddes sjuk men jag var övertygad om att han skulle leva för alltid. Det fanns inte att han skulle dö. Och sen dog han. Han togs ifrån mig. Han ville leva men han fick inte och det känns som om jag krossas under en vikt. Om jag bara gjort saker annorlunda kanske han fortfarande varit här. Skuldkänslorna vägrar låta mig gå. Fanns det nånting jag kunde gjort för att han sista tid skulle varit bättre? Höll jag honom fel? Ropade han på hjälp? Hörde Lullaby honom ropa? Hemsökte det henne? Var det därför hon dog? I två år hag jag haft kramp i min mage. Hans mage var svullen när han dog. Jag ville skydda honom men jag misslyckas och ända tills dagen då jag äntligen dör är det fakta jag måste leva med. Min älskade Thomas, jag älskar dig mer än ord kan beskriva. Jag är så ledsen över att min hjärna är sjuk och inte låter mig tänka på alla de glada stunder vi delade.