Forevermore

Det har gått fyrtiotre månader.

Det är ofattbart.

Det finns inte.

Det är ett sjukt skämt.

 

Jag läste om en plats som kallades Skräcködlornas Dal Kongaö igår. Det öppnade sommaren 1974 och det öppnade aldrig sommaren 2011 och även om jag aldrig har varit där var det som jag hade varit där. En man som hette Börje och hans son Hasse var de som gjorde den platsen möjlig. Börje heter Thomas i mellannamn. Kanske var det därför men jag såg bilderna på den övergivna parken och det kändes så konstigt. Jag såg minnen blinka förbi mig, jag såg honom och jag där, jag hörde röster, kände solen på min hud, hörde skratt. Kopplingen mellan oss är så stark, jag är säker på att vi besökte den platsen i ett tidigare liv. Jag och han och L. Jag hoppas att vi får chansen igen. Att återbesöka de förändrade, övergivna, rivna platserna som jag så gärna vill återvända till. Jag kan höra dem ropa mitt namn och be om min återkomst.