Forevermore

Jag minns de föregående nyårsaftnar som varit. Minns skräcken och paniken inför nya år. Alltid panikslagen över att ett år skulle ta slut och ett nytt skulle börja. Varenda år steg paniken för varje timme på nyårsafton. Men för 2019/2020 var jag lugn hela den dagen för första gången på flera år. För jag visste ju att hon var säker. Hon som gav allt, hon som var hela min värld.

 

Allting kretsade runt henne. Varenda gång jag klappade henne sökte jag igenom henne för skulle där vara en knuta så kunde det vara cancer. Minsta lilla tecken skulle jag se. Alltid var jag uppmärksam på hur hon var. För skulle hon verka ha ont så skulle jag se det. Jag skulle ringa och få en tid och veterinären skulle göra allt för att hon skulle bli bra. Före Thomas var det hon och jag och efter hans död ännu mer. Hon förändrades. Drog sig undan när jag kom nära ibland. Hon sörjde. Sista dagen av 2019 var jag så lugn och jag vid tolvslaget sköljde varma känslor över mej. 2020 skulle bli mitt år. Allting skulle bli bra. Jag hade ju Lullaby. Men som alltid. Om hon skulle dö skulle jag dö samma dag eller dagen efter.

 

Alla de gånger jag hade panik inför hennes bortgång var det lugnande. Max en dag, inte mera och sen skulle vi vara tillsammans igen. Och hon är ju här. Alltid med mej. Så som hon alltid var och mer ändå. Hon är ju här. Värmen inombords och jag vet hon är nära. En kallhet mot min hand och jag vet det är hon. Och ändå så är det inte som det var. De gånger jag tänker att det aldrig kommer bli så igen, eller när flashbacksen övertar, det finns inga ord för hur det känns. Och ändå, jag vet ju att vi en dag kommer träffas åter. För vi visste ju båda två att vi tre varit en familj sedan begynnelsen. Starka band till alla mina djur har jag haft. Och ändå, starkare till Thomas och Lullaby ändå.

 

Jag tänker på allt som hänt sedan hon dog, på all skit jag vet nu som jag aldrig fått veta om bara dessa skuldkänslor lämnat mej ifred. Jag kunde ju aldrig föreställa mej dom. Aldrg ana hur förlamande de kan vara. Att trycket över mitt bröst är konstant och att de magsmärtor som varierar i styrka men som alltid är närvarande aldrig kommer försvinna. Ingen berättade någonsin det. Kanske visste ingen. Kanske vet ingen det heller. Ofta känns det som om det bara är jag som förlorat någon viktig. Men jag läser andras texter och trots att jag gör det och tänker, 'Shit det är samma för dom' så är det inte samma. För de fick ha sin (märk väl sin) gravplats ifred. De slipper bli skrikta på bara för man råkar välta ner nåt som går sönder. De slipper bli anklagade för sådant som hänt innan de ens fötts. Och de blev aldrig slagna av sina föräldrar ej heller våldtagen som barn. Och allt det kan jag ta och jag tar det, bär det som en ryggsäck som väger bly. Men att jag förlorade min familj, min Almy och min Alice på de sätt jag gjorde, det väger tyngre. Sönderkrossad under den kollapsade byggnaden ligger jag. Och ingen bryr sej ens om att gräva ut mej. Tecknen från hela min familj ger mej andrum men det mörka stänger det ibland ute. Kanske är det de värsta ändå. När jag ser tecknen och inte ens orkar bry mej trots att jag bryr mej så mycket.