Sju år har gått ....
Den här dagen 2016 var dagen då blixtnedslaget inträffade. Jag var alltid livrädd för åskan, alltid rädd när det var nära, alltid vetat hur farligt det var. Men jag har också alltid varit fascinerad. Den 28:e augusti 2016 var en söndag. Jag hörde inte explosionen av nedslaget, jag vaknade av att föräldrarna pratade och hörde alla våra brandlarm. Vi hade dörren till köket stängd då och jag minns att jag undvek att gå dit eftersom jag var livrädd att Lullaby och Thomas hade dött och jag minns att jag bröt ihop och grät när jag såg att de var okej. De sprang för att hälsa på mej som de alltid gjort, så exalterade och så glada över att se mej. Jag minns att jag gick in i mitt rum som var helt fyllt av rök eftersom jag ville ha saker ifall det skulle brinna i väggarna och jag minns att jag lämnade mitt rum och nästan svimmade för att jag hade varit där inne. Brandmännen sa att vi hade änglavakt; jag undrar vart de tog vägen, jag undrar vad som fick dem att lämna. Det hjälpte inte att ta ut kablarna till TV:n och wifi. Ett blixtnedslag förstör så mycket mer än vad man kan se först och jag undrar om det var en varning för vad som skulle komma. Om vår panna inte hade förstörts så skulle fixarna inte ha kommit den där dagen då Thomas togs, de försenade mina planer på att ge honom mat och vatten. Och om vi inte hade slängt vår gamla TV som också var förstörd så hade kanske både T och L fortfarande varit här. Alla dessa tankar alltid hela tiden. Jag tittar på bilderna på det som blixten gjorde ibland och det känns så overkligt. Bitar av kablar fortfarande i mitt tak, de smälte dit från en explosion, sot finns fortfarande bakom TV:n; det hände faktiskt. Alla människor som kom hit och hälsade på T och L och berättade för dem hur vackra och vänliga de var; tänker de någonsin på dem? Varför känns allt så overkligt men så verkligt på samma gång.
