Fyra år har gått men jag förstår inte
'Jag klarar det inte, jag klarar det inte' på repeat hela tiden men dessa kedjor vägrar att låta mej gå hem. Fyrtiåtta månader / Fyra år sedan min Thomas dog i mina armar. Han dog i extrem smärta och total panik. Det kommer jag aldrig att dölja. Ord kan inte beskriva hur det känns att bli träffad av flashbacks och triggers hela tiden. Att se och känna honom dö om och om igen. Tecknen han skickar hjälper verkligen, men mentalt ligger jag alltid på golvet och skriker och gråter för hur livet kunde vara så grymt för någon som älskade det så mycket. Jag kände honom tidigt i morse. Jag var så kall när jag satt i mitt rum och plötsligt kände jag en kall beröring på min högra hand. Det var så kallt men sedan kände jag mig fylld av värme. Älskade älsklingen min - jag önskar så att jag kunde få allt att sej.
