Forevermore

Fyra år. Man kan tycka att jag borde känna någon slags förbättring och det gör jag ju på sätt och vis. Jag skadar mig inte längre och jag sitter inte på badrummet och gråter hejdlöst för att du inte är i din bur. Jag ser dig inte längre överallt och jag ber inte längre till Gud att ta mig till dig och jag antar att det är någonting, men, det gör fortfarande så ont, så ont. Den här dagen kommer alltid att göra mer ont än andra dagar. Jag tänker på dig ofta. Mina föräldrar verkar ha glömt men jag kan inte glömma. Jag vill inte glömma. Jag sitter här och skriver ner detta och mina tankar är splittrade. Jag vet inte var du är men jag vet att du mår bra. Att du inte längre har ont. Mina tankar befinner sig dels hoss dig och dels hoss djuren i köket. Djuren som jag inte hade haft om du inte hade lämnat mig. Jag vet inte vad jag ska känna inför den vetskapen. Men jag saknar dig. Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig. Allt jag vill är att få hålla om dig. Men jag fick i alla fall chansen att lära känna dig och du var min. Och du kommer alltid att vara min❤️