Det har gått fyra år
Fyra år / Fyrtioåtta månader har gått sedan Lullaby dog i mina armar i total panik och extrem smärta. Det var aldrig meningen att det skulle vara så här. En dag, kanske två. Det var vad jag alltid sa till mej själv när hon var här och rädslan förlamade mig. Hon kunde inte dö, den fanns inte men den rädslan styrde allt; 'Gör det här nu annars så kommer hon att dö en fruktansvärd död', 'Gör det här nu eller så kommer hon att dö i extrem smärta' och jag gjorde allt oavsett vad. Hon dog ändå en fruktansvärd död. Jag glider in och ut ur verkligheten en miljon gånger varje dag. Att ha någon att prata med, att kunna krama och sedan att inte ha det längre krossar själen. Alla påminnelser sliter sönder mej varje gång men Lullaby, min kärlek till dej kommer för alltid att förbli stark. Bortom galaxernas fall kommer vårt minne att finnas kvar.
