Forevermore

Påsken var alltid min favorit av alla högtider. Påsken var bättre än min födelsedag, bättre än julafton. Jag älskade att måla ägg, älskade att påskpyssla, älskade allting. Skärtorsdagen såg jag senare som en invit till vad jag en dag lovade Lullaby att aldrig nånsin göra igen men trots att det var en invit så länge så förblev påsken min favort av alla högtider. Ända tills Thomas dog på skärtorsdagen 2019. Dagen efter, på långfredagen begravdes han och allting med påsk och vår skär mej i strimlor sedan dess. Varenda 'glad påsk', varenda 'vårfint i trädgården' - allting sånt skär sönder mej än mer än vad bladen kunde.

 

Den här påsken har jag ingen smak. Försvann efter en förkylning och har varit borta sen tisdag eftermiddag förra veckan. Jag känner lukt, att maten är salt, söt, sur etc. men inte smaken. Åt årets första glass från Åhus efter maten idag. Alltid magisk, alltid har de smygöppnad vid påsk. Smygöppna = öppet under påsen och sen helger fram till skolorna slutar. Kände inte ett dugg. Churros ny smak men mamma som smaka sa den var god. Hon är dock inte bra på att beskriva hur något smakar. Men jag kan ta det, kan ta om smaken aldrig kommer tillbaka. Kan ta den enorma smärtan av att tvingas genomlida dagarna om jag bara får se min älskade familj igen. Se de sitta vid grinden allihop, kanske vinkar nån, kanske får jag ett brev, bara jag får se dom en sista gång på vägen till helvetet. För dit kommer jag det vet jag. De sa ju prästen, att den som syndar ska brinna där i evighet. Hur ser min familj ut nu? Hur ser skalen ut? Alla gånger jag vill gräva upp och hålla om dom för jag vill tro att de ser ut som dagen jag stängde kistorna. Bara låt mej få se de en sista gång, det är allt jag hoppas.